För lite mer än 2 veckor sedan (30 juni) så var jag och Dennis på djursjukhuset med Sprocket och då tog vi beslutet att ta bort han. Det är det jobbigaste jag någonsin har gjort men vi vet att det var det bästa för han. Saknaden är så stor, minsta lilla grej som påminer om han gör att man gråter. När man sitter i soffan och tittar ut i hallen så tror man att snart kommer han, men han gör inte det. Jag saknar han så mycket men det är en liten tröst att han har det bättre där han är nu. Slippa speciall maten och alla medeciner.
Jag älskar han så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar